Om Tom MacDonald och hans verk

Kritik man kan rikta mot Tom MacDonalds verk – vilket i sitt esse – äntligen är en blomma som lyckats veckla ut sig från den 40 år gamla musikgenren hip-hop, är att essens kommer före existens; men – i Toms verk uttrycks essens som essens – fast som ett epifenomen av existens.

Denna kritik skulle man även kunna rikta mot Metallica då de var som bäst.

Trots denna determinerade trasighet – är de störst på marknaden i sina respektive genrer.

Hur bra låtskrivare Tom MacDonald är – ser man tydligt i då han förvandlar ett tråkigt beat som Eminem gjort – till guld (i låten Dear Slim)

De låtar där han är ensam upphovsman – är de bästa av hans material.

Om man tar William Blakes terminologi; oskyldighet uttryckt som epifenomen av erfarenhet.

Men, det är något oerhört gripande i Metallicas musik – tydligast hört i deras mästerverk ’To live is to die’ – som gör att essensen känns på sin rätta oskyldiga plats..

Kornel Kovacs gör rätt då han i en intervju i Dagens Nyheter kritiserar ’såsig ambience’; det är sånt sentimentalt skits om Lars Winnerbäck och Thomas Andersson Wij sprider idoliseringen av uppgivenhet och överklassdyrkan med..

Lars Winnerbäck i låtar som ’Om du lämnade mig nu’ – kombinerar den såsiga ambience med ett fruktansvärt arrogant överklassbudskap; Lars Winnerbäck antar där att ’ifall du lämnar mig nu’, så skulle han ta till sig ’en yngre som fjäder i hatten’ – han antar alltså att det alltid finns ’en frukt’ för honom att plocka, ’vart än han nu vänder sig i världen’! –

Någon som han antar är helt besatt utav hans svulstiga stil-bild – och som är beredd ’att värma honom om natten’ !

’Jag har byggt upp min överdrivna status genom att vara en politisk idiot – och – de små fittorna som sett mig på TV och tidningar – är alltid beredda att öppna sina små fittor för mig’

’men – hrmph – ”bara om du lämnar mig nu”.. he he – hajar du hur populär jag är och hur stort privilegium du har att vara min tjej – hey?’

Så som Adolf Fredriks Musikklasser bandet Satan Djävulen parodierat det;

Satan är min bästa vän

Satan djävulen!

Denna maxim verkar Lars Winnerbäck etc. tagit fasta på;

Det syndigaste Tom MacDonald gjort – var att köpa Eminems beat för 100 000 dollar – men en dålig smak baserat på en förebild i barndomen kan väl ändå ursäktas?

Hur som helst har Tom MacDonald gjort en enastående låt av skiten – och döpt den till ’Dear Slim’ – och detta är väl hans intresse för musiken i ett nötskal; som Torsten Föllinger sa: Jag är en potatis-artist!

dessutom har han igenom detta kvarlämnat en intressant jämförelse; och vi kan enkelt se att populariteten inom musiken är nästan identisk med hur mycket internationella kapitalet anser att den kan gynna deras sjuka intressen; Tom MacDonald torde annars vara 1000 gånger större i världen än Eminem…

Musikaliskt sett är dock Tom MacDonald inget speciellt; de flesta refränger likt annan rapp –  tycks mera vara till för att grejen ska kunna kallas ’låt’ och inte ’spoken word’ – men – med tanke på hur grym rapp det annars är – drunknar denna brist i flödet av fantastisk zikhr – som helt ohämmat slår upp mot tidens PK-diktatur…

Mitt uppriktiga tips till Tom MacDonald är att ta bort allt han gjorde innan sitt sammanbrott; ’cause this is a break-down generation’, man känner i det verket libidon pysa, och hur han använder sina lyssnare för att tvätta sitt dåliga samvete – ; vi är inte betalda för att vara hans psyko-analytiker – utan vi betalar honom för hans verk!

”Sammanbrottet” s.k. gjorde honom frisk från sådant kladd; bara ännu ett bevis för att s.k. ”psykos” är sättet att bli frisk från samhällets hjärntvätt.

Det är svåröverskådligt hur mycket Nova – Toms fru betytt för honom; han avgudar nog sin hustru..

Toms livshistoria är ganska enkel: han var förälskad som ung i en tjej, blotta tanken på henne var hans riktmärke – sedan bröt han det genom att ge sig in i pornografiskt baserade sex-relationer – då sprang det fina i hans tidigare kärlek fram – och han började ta sig fram som rappare – när han träffade Nova och blev känd – kände han bitarna falla på plats; han hade svingat sig upp till en Nr. 1 position.

Det verkar som att Tom MacDonald själv inser den vidriga anstrykningen i hans pre-sammanbrottet-verk; och markerar detta genom att bara släppa singlar – så att man inte ska missta de tre dåliga 14/15 års albumen – för hans riktiga verk.

Tack Nova!