När han hade blivit könsmogen hade han först svårt att orientera sig med den nya känslan av naturens egen tyngd på honom. Det var liksom den lätthet han känt som barn av en oskuldsfull frihet plötsligt kändes begränsande. Men samtidigt fanns en mystisk smak av det hela som glimmade nånstans i framtiden, man hade det liksom på känn där man stod, översatt i vuxenspråk i sin nya karma rustning. Synderna började räknas vid könsmognad, å herre Gud!?, och den ursprungliga termen för karma betydde ’agerande’. Dvs när du kände av karmas tyngd så var lösningen att agera, hur?, kanske du undrar nu: ja, det kunde ingen svara på. Att försöka nå, att söka zen buddhistisk upplysning var det bästa svaret på det hela.
Shakespeare hade skrivit: världen är en scen och alla män och kvinnor skådespelare. Dvs dem var aktörer och aktriser. Vad Allah genom att sända profeter och slutligen profet Muhammad erbjöd de som följde var en slags frihet från karma, Allah hade uttalat i Quranen Sig att vara mästare över upplysning. Så genom upplysning kunde man i Shakespeares metafor bli regissör som blev som en mästare över myriaderna av aktörer och aktriser, men Islam erbjöd något större. Thorstein Vik, Nils K.s stora vän, hade tangerat ämnet i sin beskrivning av vad han upplevde då han undervisade sina elever i sitt: framför mig står en människa! Ifall zen upplevelsen uppnådde en typ av övermänniska, så tog Islam fram det riktigt mänskliga i Allahs förlåtelse. Då kunde man genom tryggheten i tron ta fram, kultivera en helt fri känsla av oskuldsfullhet, där den hemlighet Allah allena nu endast vet, får en att likt en osynlig
vänlig hand som greppar om ens axel, vid kanten av ett stup, och håller en tillbaka vid svindelkänslan, hindrar en från att falla in i karma, in i agerandets uppvägande. Profet Muhammad hade sagt att man enbart kunde inträda i paradiset genom Guds nåd, inte genom nån typ av handling, vad det nu månne vara. Och Jack hade upptäckt att detta var riktigt och rätt.