’Detta är Den Chockerande Boken(!), där tvivel är chanslöst, en guide för de Guds-fruktiga’, som man skulle kunna travestera Den ädla recitationens öppning med, ett tidens vittnesmål över det fullständiga misslyckandet att tysta en författare, poet, kompositör och trubadur.
Första diktsamlingen är Kärleken till kärleken (2008). Jag minns då jag precis hade gett ut den, med ett gult omslag med svarta bokstäver på, så som Amanda Forssblad formgav den, i klar medtävlan med Horace Engdahls Meteorer, som även den hade ett gult omslag med svarta impregnerade bokstäver på sig. Det var 2008, och Mellqvist Café på Rörstrandsgatan var då fortfarande en träffpunkt för allehanda konstnärer och konstintresserade, plus frimurar-affärsmän som köpte upp dem steg för steg, ett ställe som vi stammisar skapat från att ha varit en brödbod, till ett dagligt vattenhål, där festen pågick utan alkohol fram till 21, då caféet stängde igen.
Man kunde fortfarande träffa på Masaki Japanen där, som senare blev skådespelare, när han voltade med kaffe-munstycket som han fyllt just vid kvarnen, och langade in den i espressobryggaren för att få ut det svarta guldet. Fortfarande idag, känns det som stammis bra att sitta där, det ’sitter i väggarna’ så som Alex de Belfort sa om EDDIE’S LOPPIS. Bara att sitta på Mellqvist och ta det ’LUKEWARM’, utan att det händer nåt speciellt, är helande zikhr för en stammis.
Jag hade redan då asperger som en fritidssysselsättning av sorten av ett socialt experiment, enbart för att impregnera in tidsandan som bildning i sinnet, genom det som Buddha beskrev som liv; dvs. smärta.
Vi, en äldre kvinna än jag från Mellqvist stammisarna, och jag satt på caféet i Vasaparken vid Dalagatan och samspråkade. Hon frågade mig litet vad jag höll på med, och jag sa att jag skriver dikter.
”Har du gett ut nåt?”
Då fick jag fram boken Kärleken till kärleken, och visade henne för tydlighetens skull det insignia jag satt på försättsbladet:
Upptryckt på Författares Bokmaskin av Författaren själv.
Hon bläddrade litet i boken, och jag satt och spanade ut över sommargästerna på caféet och folklivet, medan hon ögnade igenom den.
Hon kom till en dikt jag såg hon läste ett par gånger; Kärleksförklaring.
Tillslut utbrast hon förskräckt: Vad är det med den här dikten?!
Jag tog boken och tittade på den.
”Ja, det är en kärleksförklaring..” sa jag roat, då jag många gånger fått möta samma upprörda reaktion från människor jag kommit i samspråk med, då ’de vassa kanterna’ som var till som ett fundament varifrån en sannare verklighets-känsla kunde växa fram bolstrade sig omkring.
”Vem sitter jag här med?!” utbrast hon förskräckt. Och jag drog på munnen i ett småfnissande jag inte kunde eller brydde mig om att dölja.
”Du bara låtsas.. eller hur?” sa hon där näst. Och jag var förnöjt tyst, tämligen nöjd med min plötsliga läsare, men fortfarande mystiskt knuten omkring ämnet.
Vid denna tid var jag djupt involverad i vänskapen med den stora legenden, sångpedagogen, teaterpedagogen, konstnären, teckningsläraren, musikanten och musikern Torsten Föllinger. Mitt vuxna liv kan sägas ta sin start med att vi knöt kontakt sommaren/hösten 2006, och han var min personliga coach och bäste vän, givande mig hans så extremt eftertraktade sånglektioner gratis från och med det vi träffades, tills hans bortgång i hjärtattack, som han fruktat minst 50 år.
Hans begravning var fullpackad och fyllde hela Sofia Kyrkan så att deltagare som kommit litet senare fick stå upp, och där världsberömda skådespelare deltog tillsammans med så många av hans andra elever.
Jag börjar andra delen utav denna återutgivning av Kärleken till kärleken, med en essä jag skrivit om Torsten, författad på Engelska, plus några anteckningar på svenska om honom. Denna del heter: Till altea från fängelset 2, och titeln är givetvis tagen utav Richard Lovelace dikt: To Altea from prison, där denna rad återfinns:
Stone walls do not a prison make,
Nor iron bars a cage.
Souls innocent and quiet take that for a hermitage
If I have freedom in my love,
And in my soul am free,
Angels that soar above,
Enjoy such liberty.
Denna dikt av Lovelace är ett landmärke i mänsklig utveckling; det att kunna se friheten innanför murarna, eller om du så vill, de vita väggarna, eller hur nu ens fängelse ser ut, det var med denna känsla jag gick ut 2008. Den förföljelse som därpå följde, efter min egenutgivning av Kärleken till kärleken, (ja, blygsamhet spelade ingen roll här) beskrevs av Ann Mari Fröiers vän Mimmi Strandell på detta sätt:
”Du fick bra kritik..” – innebärande det som Schopenhauer redan pekat ut ca 200 år tidigare:
”När geni någonstans framträder i en tidsålder blir det först förnekat, sedan förlöjligat, och tillslut, bekämpat.”
En del av denna omänsklighet har jag nedskrivit i min romanserie P.S. Bakom stängda dörrar 3 Ed. och jag kommer här inte orda mer om det.
Varför var då ’Kärleken till kärleken’ så chockerande? Det är inga stora brott som beskrivs i den om några alls; trots det så är det en omskakande läsning som inte lämnar någon läsare oberörd. Vari ligger då det hemskt chockerande elementet i detta storverk av ’Under de mörka årstiderna?’. Värdet ligger i den antites som verket utgör kontrasterat mot den personlighet som skrivit det. Torsten Föllinger ansåg mig vara världens största personlighet. Det chockerande elementet i texten ligger i det mörker jag som personlighet lyckas uttrycka i texten. Dvs; verket sätter ett högt värde på min person; detta var jag hemligt medveten om redan från början då jag skrev det och givetvis ända frän vaggan av dess tillblivelse åratal innan jag skrev de första raderna av verket i mitt författarskaps öppningsdikt: Enslingen och universum. Dock har jag aldrig uttalat grundvalen för mitt första verks tillblivelse, förrän nu.
Med detta tackar jag läsaren för visat tålamod med detta förord, och den kan nu övergå till dikterna och essäerna.