Nils ursprungliga ’psykotiska’ vision hösten 2002, där alla stirrade på honom och verkade vara ute efter honom var inte psykotisk: det var då han skådade sanningen i vitögat. Han var aldrig sjuk. Det var världen som var sjuk. Människor = problem. Sedan hade världen korsfäst honom långsamt. En långsam utdragen halshuggning. Inte för att Nils var sjuk. Nej. Han var faktiskt motsatsen: en friskhet i världen. Utanför att världen, var sjuk, gränslöst girig och egoistisk. Dom hade med översteprästerna i fronten, maskerade under det ’vänliga’ tilltalsnamnet ’psykiater’ hittat på en sjukdom som inte finns. Nils hade haft rätt: pengar var bara en förevändning om ett självändamål: satans revir, där sexualitetens svir var stridsropet.
Blyth hade sagt, att antingen är man alltid tacksam – eller – så är man aldrig tacksam. Även detta geniala uttalande: vissa saker gör man helt enkelt bara inte – som att ligga runt och försöka bli rik.
Antingen tacksam: och då gällde det som Brandmannen sa till den Sjuka mannen i Stevensons fabel: Jag kan förlåta dig för att du är sjuk, men inte för att vara en sån dåre.
’and with a swift stoke – he clove the sick man to the bed’.
Dostojekvskij hade skrivit en stor novell om att alltid vara tacksam.
Rochefaucaults första maxim är ju: det finns inget så farligt som att ge för mycket.. Mozart och att frimurarna långsamt förgiftade det stora geniet, mördade honom genom att långsamt sticka kniven i ryggen på honom, vad Gunnar hade benämnt som ’Den långsamma utdragna halshuggningen’ var ju ett exempel på detta.
Idioten i Dostojevskijs roman – var ingen idiot visade det sig. Det var bara det att han alltid var tacksam. Man kan förlåta kärlekskrankhet – som ju William S. Burroughs med sitt livsverk visade var mindre allvarlig sjukdom, än begäret efter pengar och därmed makt. Kärlekskrankhet är ju vad sjukdom i grunden bottnar sig i – som Wilhelm Reich, psykiatern, så väl visade i Character Analysis..; men – inte att man är en sån dåre att man knullar runt och försöker bli rik.
Den sjuke mannens brist på självbevarelsedrift bottnade i slutändan i detta missförstånd: denna narcissismens arrogans – denna hjärtats hårdhet som t.om. i ett brinnande hus man vaknar upp i – måste argumentera om saken att räddas eller ej – och som föraktar sig pga. att man vant sig vid att objektifiera allting – tills inte ens, ens egen existens – då man blivit svag och ligger sjukt skröplig – är något man kan acceptera – eftersom man alltid föraktat det i andra.
Det finns givetvis en variant av detta för den tacksamme också: som vant sig att se sig själv i andras ögon, en inlevelseförmågans narkomani – där geni föds genom kärleksamt medlidande med hela skapelsen. Där man inte föraktar gammal skröplighet i andra, men, ändå kan drabbas av att göra det i sig själv, eftersom man vet att världen är gränslöst girig och vidrig.
Ifall man alltid är tacksam intar man en kärleksfull attityd gentemot livet, och tar inget, absolut inget – för givet.
Ifall man blir kysst av en flicka, är man belevad nog att inte låta det varken påverka ens kyskhet – eller – och inte heller – så kan man vara kall i gengäld.
Allah säger i Quranen: håll er borta från de stora synderna, så förlåter vi automatiskt de små.
Ifall man aldrig är tacksam – har man valt lagmannens väg – om man är en ärlig ande – där egendom är viktigt, äganderätt.. man måste så att säga ha konservativa värderingar och vara moraliskt torftig i sin behandling av alla situationer.
Vad världen verkar vara besatt av, är att tvinga på en tvångströja på de som alltid är tacksamma, för att besmitta dem med otacksamhet, och att imponeras av gränslös egoism och otacksamhet, idolisera det, och bilda rörelser kring liknande ledare.. Ett sekternas skräckvälde.
