Felet med Ryska litteraturen är att den omoget benämner saker, vilket ger upphov till ett ordflöde utan större djup. Har kommunismens omänskliga förtryck, gett den en bakläxa? Tittar vi på den berömde filmregissören Andrej Tarkovskij, är svaret ett definitivt ’nej’ (det kan vi enkelt konstatera då vi läser hans Dagböcker ’Martyrologin’). Dostojekskijs kultivering som fånge i Sibirien är antagligen det största som hänt Ryssland. Kan vi utav detta dra slutsatsen, att kommunismens omänsklighet var fel sätt att behandla Ryssarnas brådmognad?! Jag antar det.
Det nordiska blodet – har en lakonisk överlägsenhet i sig – som genom långa tider hållit dess folk borta från de stora katastroferna. ’Litteraturen är herakleitisk’ skriver Odd Wingdahl, ’man läser aldrig samma bok två gånger.’
Därför är svenskarnas ”anti-rasistiska” tendens – det värsta som hänt Norden: det är djävulens sätt att förbereda dess framtida, snara, i fall denna dumhet fortsätter, undergång.