
Halvbror blev en Pelle-svans-lös karaktär.. alltså – han var otaktfull och saknade helt svansföring. Men bakom hinnan av kallsvett och grådaskighet – var någonstans kvar en fin personlighet, och det var det hans fru Riff upptäckte hos ’kräket’ som tjejerna annars i allmänhet kallade honom – stoppandes två fingrar i svalget och krumbuktade med kroppen i kräkreflexen – efter det han vänt ryggen och lommat iväg – ty han LOMMADE verkligen.
Han isolerade sig från det haglande obehaget i vadderad små-lyx, där han alltid kunde åka förbi haglande kritiken, ja, rent ut sagt hatet i sin tesla bil, ’skyddad’ så hade han iaf inbillat sig, mot eländet. Men ynkryggheten att vägra faca eländet blev en pluffsighet av form och ansikte. Eter är vår livsenegri och ifall man vägrar våga testet att stå pall in för verkligheten så blev givetvis konsekvensen pluffsighet. ’aha!’ skriade etern triumferande ’ditt fega kräk! Du vägrar dö! Idiot! Om du bara visste hur pass mycket bättre det hade varit! Expandera då materiellt och krymp samman till en liten ärta prinsessan stör sig på spirituellt!’
Det var därför den andra halvbrodern, halvbrodern till kräket, hatade bilkörning och älskade kollektivtrafiken , som ju hela tiden var ett test i mod och ’dog-sam-heten’, ett ytterst kåt möte med allmänheten. En smak många gånger det utvecklade sig till av verkligheten.
Lilla pluttans nya avslutningsfras: far åt helvete me de’ din djävla sumprunkare!