Beyonce VS. Beethoven

’Vad man också ser i min konst är den brist på ambition som kan höras i t.ex. Mozarts musik, där berättelsen får plats. Det är inte det där ’Once in a lifetime’ som Bon Jovi sjunger om i ’It’s my life’, ”It’s now or never, i ain’t gonna live forever’, som för att nå en svulstig och vällustig framgång i pengar och sex skruvar upp sig i en libidons blockering av amukhdhala! Nej, berättelsen får plats i Mozarts och Bachs verk där en relativitet, ett perspektiv, ett målande av ’färger i en vind’ som Pocahontas sjunger om får en att uppleva, utan att det dominerar, en starkare närvaro i den berättelse som är ens liv.

Därför kan man inte bara anta Beyonce vara större än Beethoven pga. att hon har fler spelningar av sina verk på musik-streaming tjänster! Här gillar jag Sartres hållning och sentens då han tackade nej till Nobla Äckelpriset i litteratur: ’man kan inte tävla i litteratur’. Man kan dessutom inte underskatta den sensationslystenhet av endorfinkickar som pöbeln vanligtvis dyrkar; ifall en stor kompositör likt Beethoven levat idag och hade fortsatt skriva sina bästa verk trots att han blivit helt döv på bägge öronen hade säkerligen ett socialmedia program startat om miraklet som invånare från jordens alla hörn följde!

Så här ser vi den patetiska vanföreställningen i jämförelsen mellan den dominanta typ av musik som Beyonce (förvisso) gör med bravur och den klassiska musik jag här nämnt där berättelsen får plats!

När berättelsen får plats blir det en större berättelse av det så att säga.

I kontrast till den dominans av överklass lyx liv, med fotografer som tar det perfekta fotot efter 200 försök, sminkörer som håller sig i bakgrunden under dygnets alla timmar för att bättra på produkten hela teamet tjänar sina stålar på och så vidare så..

Beyonces musik må vara nog så bra, men de klassiska kompositörerna jag här pratat om kunde med musiken få en att känna det som att GUD talade till dig enskilt, så som Wittgenstein säger:

du kan bara höra GUD tala till dig då du är den tilltalade och inte i tredje person; det är en grammatisk anmärkning.

Beyonces musik lät en uppgå i smältan, men berättelsen av att som enskild ingå i ett sammanhang utan att vara tvungen genom känslan av att trots diggandet vara skild från verket, om inte just du var den som det tilltalade, födde tvungenhetens impuls att vilja digga tillsammans.

När du i t.ex. Dvoraks verk kunde åtnjuta plejaderna och samtidigt befinna sig mitt i sammanhanget man ingick i utan att känna behovet av att delge upplevelsen till de enskilda aktörerna i sammanhanget som var och en förstods djupare i upplevelsen av en fortsättning; dvs. den enskilda upplevelsen av monoteismens: ’du skall inga andra gudar hava jämte MIG’, så var denna trons avgränsande också förutsättningen för att jämkningen med andra inte behövde vara ett kladdigt murbruk, utan den just nu okända berättelsen man ingick i tillsammans.

Dvs. det var i högre grad ett Sufistiskt målande av framtiden och mindre av ett förflutet idoliserande. På detta sätt var de klassiska kompositörerna jag nämnt med flera icke omnämnde här, större konstnärer än t.om. Beyonce; att vara konstnär betydde att göra något gott, och att måla framtiden med färger i en vind, var givetvis av större vikt än ett popkonst porträtt av Andy Warhol, eller t.om. större än Beyonces undersköna röst när hon genom melodiernas förtrollning hyllade den ensling som genom eld och vatten gått för att icke frukta annat än Allah.

Så som beskrivs i den kände dikten Enslingen och Universum

Det finns dessa enslingar

Jag är en av dem

Vart jag är på väg

Vet jag icke än.

Det finns de som går snabbt förbi

Liksom de vore ett irrande bi.

Han som glider lugnt förbi, är fri,

Om man kan tala om friheten.

Men, den som liksom ett bi irrar förbi

Är jagad utav DJÄVULEN!’

Djävulen är tvärtom än den subjektiva upplevelse Wittgenstein pratar om: när djävulen tilltalar dig är du smickrad av fagra löften, enbart en insiktsfull tredje part, som har sin egen GUDS ådra fungerande, kan detektera faran och de bedrägliga lögner som faktiskt sägs.