Mannen talar:
’Fy fan vad fult.. ni brister ut i flatskratt ni, då jag säger inte på skämt alls – att vi män är förtryckta i Sverige! Ert flatskratt bara visar vilka fula gamla nuckor ni i verkligheten är – förklädda i sköna gestalter! Ni signalerar till varandra medan ni armbågar er väninna i revbenen: vi lyckades! Vi tog makten med list! Våran usurpation lyckades vi utföra genom att vara horor – men låtsas att vi hade kapacitet att älska? (du vet det där fina skenet genom kristallglasen från Akademien i kvällen?) och sen överges älskaren för världslig flärd och ekonomisk trygghet?, men – vi låtsades! (ja – litet poetisk måste man ju trots allt va i livet! eller hur??)
Det är vad ni sitter och fnissar åt! Medan ni sen rånar den man ni gav er till i ett överklass horeri – där ni redan börjat förgöra älskaren.
Ja! – ni kan ju inte bara lämna den stackarn där ifred – och se hur han är nöjd utan er? – ja – kanske t.om. mera nöjd! Ty – ni står inte ut med tanken på att han egentligen inte ville ha er – ! – att han bara var gentil – och älskade tillbaka!
Nej! – ni måste ha makt med ert kön – och förleda männen att bli beroende av att ni gör det skönt .. sen förgör ni först älskaren på mentalsjukhus – där får ni in honom genom att hitta på att han gjort nåt bus – som att han, när ni bjudit ut er till honom, smekt under er blues.
Där ser man ert tyranneri – i full display: bara ett negativt resonemang om den egentliga maken – dvs älskaren – är redan bevis nog att han är skyldig! och anklagelsen bara utvecklar sig ad infinitum – sjukdomen utan nåt stopp – och på det ska han ’ställa opp’.
Sen efter den rike knösen som gett er några barn, ni nu tröttnat på – ja – ni ville ju inte ens egentligen ha honom från början – ! – så rånar och slår ni denne med – och tillskansar er eran gemensamma lägenhet, – sen sparkar ni ut ’den stackarn’ – er oförmåga som ni går i armkrok med – är egentligen ett veritabelt Helvete – en ensamhet ni påtvingar älskare – belastad under tunga gifter ni felaktigt kallar ’mediciner’ – och ruinerad därpå och sedan fortsätter ni så: år efter år: och generationen går i arv: jag förstår de som våldtar er – tänker jag till – när jag uppå ert förlorandes i världsliga frestelser i hemlighet blir arg.’