Det började i skolkorridorens dramatik, fullkomligt på det klara vad jag kände och fullkomligt på det oklara om allt annat. Jag kände det; Ulrika älskade mig, jag visste inte HUR jag visste. Men att jag visste. Jag hade nyligen lärt mig Sokrates: det enda som jag vet är att jag ingenting vet. Det hade ju varit en av mina skolmaximer, ja, till skolan kom man för att träffa vänner och festa, inte för att lära sig oftast helt värdelösa saker som man ändå visste man skulle förglömma i ett framtida liv; maximen alltså hade varit: jag fattar ingenting. ’bara den som lyckas rena sig själv kommer uppnå lyckan’ säger Allah i SURA ’DET I OVAN’ vilket innehar kapitel numret 87 i DEN ÄDLA RECITATIONEN. Nå, som sagt dramat.. Jag hade ju räddat Olivers liv och hans föräldrar hade hälsat tacksamt. En hype hade uppstått omkring mig och sorlet steg att jag ju måste vara en verklig reinkarnation av STAR WARS karaktären LUKE
SKYWALKER. Tjejernas kåta blickar så fort jag gick förbi och den mentala doften av ung skön fitta tycktes följa mig vart jag än rörde mig. Ett typ av lyckorus tycktes mina dagar som, som Buddha säger: livet är en dröm. Men jag brukade vakna upp på natten hård, för Ulrika. En nästan konkret fysisk närvaro tycktes hon kunna frammana av sitt kön, och det var så skönt att lyckan tycktes som gjord när jag yrvaken slog upp ögonen på morgonen.
’de blir enklare att kontrollera då de sitter där och runkar’ Eriks ord spökade ibland i mitt minne.. Vadå?! Var hon ett spöke om natten? Det kändes alldeles för konkret tänkte jag sannskyldigt för att kunna vara nåt annat än kärlek. Ren kärlek.
Men, så slogs jag ned; Ulrika skulle inte bjuda mig till sig på sin middag på Lidingö! Jag gick som en bedövad fisk slagen mot relingen genom stan på rasten.. Och jag gick ju inte i topp stjärn klassen i Kungsholmen utan i den aningen litet lägre natur-ämnen linjen, varför hade jag inte kommit in! Och när skulle jag ta modet till mig och få knulla Ulrika? Komma in under hennes mjuka skinn? Visionen av hennes fitta var som ett heligt sken och känslan av vad Erik verkade mena var ett spöke fick mig alltid att känna mig hel. Men vad jag led nu, och splittret som skulle komma, vansinnet i stormvinden kved.
Carola, en med kand årskurser innan mig i Adolf Hitlers musik klasser hade sjungit i sin schlager-festival vinnande hit: främling! Vad döljer du för mig? I dina mörka ögon? En svag nyans, ett ljus nånstans.. MEN ÄNDÅ! Vad döljer du för mig, i dina mörka ögon? Kan du försvara? Du kan förklara det FÖR MIG?! Som mona lisa har sitt leende så gömmer också du en hemlighet! Stjärnor jag ser dom får gärna ta ned dom till mig.
Nåväl medan jag gick där nästa dag och sparkade mig nedför trappan i skolan och tänkte på Helene Littke som vägrat byta klass med mig och min då självklara rätt att få spendera min skoltid bland mina vänner och förälskelse och magen liksom knöt sig vid tanken på hur mitt liv kändes förlorat, min framtid dyster och ’normal’ och hur mer och mer det framstod som att jag ’idoliserade’ mina vänner ’gänget’ och att ju Ulrika också givetvis förleddes av Caspar att tro så och att det hela var ett värdelöst spel som drevs mot mig och den förlorade lyckan som ju fortfarande hägrade så nära så att jag kunde sträcka ut handen och känn på den med fingerspetsarna men fortfarande inte fick komma in i rummet där scenen pågick. Då! Ja då hände det! Niclas kom fram till mig i skolkorridoren och sa ’Ulrika bjuder dig’..
I mitt chockade tillstånd övergick den röda synen till svart och Niclas var tvungen att ta mig om axeln.. ’fall inte omkull ännu nisse ty hon HAR bjudit dig till sin middag på Lidingö’ sa Niclas så där snällt.. Och knuten omkring hjärtat som boaormen slagit kvävande till släppte ögonblickligen liksom någon skurit av reptilen huvudet, som dock, ormar troget levde ett tag till, men som nu var tämligen ofarligt då kroppen inget direkt ju kunde utföra utan huvudet och boaormar inte bar något gift i käften.
Dock kunde ju alltid dom bli mycket mycket större än giftormar och äta lejon och jeoparder och leoparder och stora djur. Till och med elefanter som var av mindre storlekar!
Allting var så fint! Så fint hemma hos Ulrika. De hade en kille från USA som var utbytes student som bodde i rummet in till höger då man kom in i hallen från källar-ingången. Nils hade ringt på och medan Ulrika öppnade med ett ’hej’ havande ett stort brett leende på sina vackra läppar, så visade hon Nils in, som var imponerad av det stora huset en strandtomt vid vattnet som såg ut som ett sånt där slott, lagom flott för en prinsessa likt av Ulrikas mått.
Nils kunde höra de andra tjejernas kåta skratt ovanför trappans avsats. En brant trätrappa han med sjungande steg beredde entré efter att ha hängt av sig September jackan i hallen före trappan. ’det är nisse!!’ ropade Ulrika och skrattade kåt och samtidigt steg ett sorl upp ovanifrån och Nils förstod att tjejerna diskuterat honom. Likt Rebecka och Fiona i ’Älskling’ trummade de på köksbänken med pekfingrarna och gjorde hela saken. Nils tittade likt klarvaken på hela sceneriet och förstod liksom att Ulrika låtit de andra tjejerna veta, att hon valt Nils på något plan och att sålunda de skulle låta honom va.
’ska vi bjuda på en drink?’ undrade tjejerna, köket hade en egen bardisk nämligen. Nils tittade på det: det här rummet var bara en liten del av det vackra huset, så här flott bodde alltså Ulrika!! Hur skulle hon då tycka om Nils lilla radhus i jämförelse?? En konstig typ av avund kände Nils ta fäste utan att han dock egentligen längtade efter liknande familjeförhållanden själv; det var något reptil likt känslokallt över hela debaclet rikemansbarnen vräkte sig med; Nils hade mycket hellre en varm kärlek som han kände sig trygg med..
Han tog emot en drink och var genast på ännu mer glatt humör, ett kåt leende som Ulrika mött honom med spred sig likt en löpeld i huset och Nils kände svartsjuka då Ulrika presenterade i översvallande varma ordalag utbytes studenten som bodde där nere, hur ’cool’ han var och att hon också skulle få komma till USA gratis ett år som UTBYTESÅR, för att hennes familj sörjt för denna rödhårige, litet rundkindade kille, ja, hon visade bilder och Nils såg hemskt framför sig hur hon snart skulle resa över atlanten och kanske aldrig mer komma tillbaka! En hemsk tanke!
Snart kom hans vänner och rikemansbarn som involverats i kretsen och middagen började. De satt alla runt matsalsbordet i det stora burspråket som vette ut mot havet. Det var ännu ljust och efter den muntra middagen där Nils var NÄRVARANDE men inte sade så mycket , ty, vissa personers närvaro kan inspirera liknande sammanhang, oftast bland intelligent folk som är vana att ha ett fokus på form, där sann intelligens som Nils verkade besitta var kulinariskt för dem, ty när sanningen liksom fanns närvarande kände de sig inspirerade. Många kändisars liv, så som mästaren Rumi proklamerade, byggde faktiskt på sådana sannings sägares otroliga insatser. På nåt vis kände de desto mer när kopplingen till sanningen fanns där närvarande. Dit återvände de, för att dricka ur källan av klart vatten.
Att nils kände sig borta en del, likt frånvarande berodde kanske också på den här sanna intelligensen; något höll på att formuleras i ALL TYSTHET..
Efter den härliga middan där enda irriterande element, var rikemans barnens dåliga skämt som tycktes uppbyggas på iden om överlägsenhet med kvinnorna byggt på materiella rikedomar gick de ned till havsbryggan som hörde till Ulrikas lilla sagoslott i tre etage plus källare och chillade med var sin drink i handen trots att de ju alla fortfarande var under 18.
Solen och vattnet och den tidiga septembervinden över havet var uppfriskande, och Nils kunde liksom se, som för sitt inre öga Ulrika dyka ned i havets vatten där blicken hans mötte det, varenda morgon så länge vattentemperaturen tillät det, efter utlösningen med honom över inloppet till Strömmen.
Han såg nacka masterna blinka där borta över fjärden, inte långt från vart han själv bodde.
En liten utflykt längs vattnet med Niclas tycktes överflödig, trots att det var Nils som föreslagit, och än mer att de blöttade ned sina byxben gående på kanten längs en mur som avskilde strandpromenaden från mer privata strandegendomar. I ett litet kapell senare varpå ett skogsparti längs stranden följde stod sprejat: Saskia was here, i stora bokstäver och Nils såg en sexscen formuleras inför hans ögon som var alltifrån angenäm i den murade lilla skogsstugan. Ja, han kände väl Cornelis sången, kunde den faktiskt utantill för ini helvete! Och började nynna på den för Niclas:
Saskia har ett namn med klang.
Hon jobbar på ett pilsnerpang.
Häller upp öl åt grabbarna. (här tyckte han Niclas stelnade till, liksom det var en obehaglig sanning som uttalats och Niclas harklade sig liksom för att avbryta harangen höger pekfinger litet utsträckt. Men så log han , antagligen inseende att hans avbrytande skulle tolkas som ju gesten nog faktiskt var, hade sin botten i en svald avund av svartsjukt slag, där tanken slagit Niclas om Nils sång inför Ulrika på körlektionerna, hon alltid tittande bak med det kåta leendet på Nils som allt som oftast blivit placerad på nåt vis mitt bakom).
Grabbarna tycker hon är bra.
Grabbarna tycker hon är bra.
Sen är det inget mer med det.
Saskia hon är vindögd, se.
Fast hennes blick är ren och klar
väcker den löje hos envar.
Väcker den löje hos envar.
Om man följer sitt djup i det inre, säger Fichte, så är enda belöningen att man slipper förakta sig själv, men inte att man får börja känna sig stolt. Denna aforism ringde av mästaren Jesus Kristus ord, enligt Blyth fullt av salt havsvind. Felet gjorde dock Nils som debutant i det andliga, han ville börja högakta sig själv då stunderna av skapande insatt sig och den gemensamma världen gled undan och han blev i ett töcken liksom. Zen mästaren Susuki, Blyths bäste vän, tycktes också i zen termer ha beskrivit detta som att ’stänga in sig själv i det absoluta, leder till en kammare av totalt självskapat mörker’ och allt är förlorat. Gängets Kornal fraktion gillade dock att initialt spä på denna Nils tendens till introvert introspektion, och Nils uppfattade det liksom detta uppfattades som ett skapande tillstånd reserverat för genier.