Utdrag ur kommande novellen: On the border-line

När jag skulle tillbaka till skit-huset, där dom sjuka myndigheterna satt mig sedan flera år tillbaka, så log en till kvinna i slöja mot mig, precis som vid dagens början. Jag noterade faktumet litet extra, ty, den unga flickans leende mot mig i början av dagen var precis lika kärleksfullt.. På det fjärde ska det ske, på det sjätte smäller det!. Utan någon direkt intention att göra så sökte jag mig genom vagnen där valboskap satt, helt nigra i ansiktena och trodde att hela världen var deras vardagsrum.. Så pullade något plötsligt på min uppmärksamhet, och där satt hon!, den muslimska tjejen som gett ett sånt ljuvligt leende mot mig då hon gick förbi mig på stationen.

Hon fortsatte att titta upp och le, och jag tittade tillbaka. Jag satt mitt emot henne, och flyttade mig ett steg närmare. Då log hon så där ljuvligt kärleksfullt igen, vilket fick mig att bestämma mig; jag ödslade ingen tid, precis som på morgonen, på inledande kommentarer, utan gick rakt på sak:

Får jag anförtro mig åt er?, frågade jag. Först förstod hon inte frågan, kanske på grund av häpnad. När jag upprepat den sa hon genast: ja.

Jag tog alltså till orda: Jag ska berätta för er en uppseende väckande sak som hände i morse. Jag var på väg hem till min lägenhet i innerstan, då jag på tunnelbanan vid T Centralen stiger på, och där sitter en söt ung flicka, liknande dig, i slöja. Snart märker jag hennes blick på mig, och hon ler mot mig precis så kärleksfullt som du nu log, och jag känner en känsla ta tag i mig, mitt hjärta känns alldeles ljuvligt och mina tankar helt oklara. Jag bestämmer mig för, att liksom Zen Mästarna förordar, konkretisera litet mer än vanligt på min upplevelse, framförallt med tanke på att liknande situationer uppstår i min vardag i princip hela tiden.

Så jag sitter kvar och är uppfylld av själva känslan, liksom Haiku poeten har det:

With every gust of wind/The butterfly/Changes it’s place on the willow.

Vid Gullmarsplan, ja, så långt åker jag för hennes skull, så stiger gubben som sitter bredvid henne av. Jag väntar på hennes leende, vilket hon ger, så jag sätter mig bredvid henne, och pustar fram ett ’hej’.

Hon i sin tur pustar fram ett lika upphetsat ’hej’ och tar av sig sin öronsnäcka.

’Jag skulle egentligen av för flera stationer sedan’ säger jag, ’men, jag ville se dig, så jag har suttit kvar så här länge..’

’verkligen!,’ säger hon i en röst som låter som att hon är på väg att svimma av upphetsning.

’Ja..’ säger jag.. ’får jag kyssa er hand?’

Hon verkar först omtöcknad, och famlar efter ord, sedan säger hon ett matt ’nej..’

’Kan jag få ert nummer?’ säger jag. Återigen famlar hon efter ord, hon är helt i en njutningsaffekt uppenbarligen, hennes ansikte svävar omkring i molnen verkar det som, och hon vill formulera ett ’ja’ det ser jag på hennes läppar, men hon får inte fram det.. Hon känner för starkt. För att inte pressa henne, tittar jag ödmjukt ned i mitt eget knä och sedan upp igen.. Hon vill fortfarande säga ’ja’ men det kommer inte. Då tittar jag igen ned i mitt knä, ödmjukt och lågande, när jag tittar upp igen har någon hård tanke slagit henne, kanske att jag skäms för något, och hon pustar fram ett nästan ohörbart: ’nej..’

Vi har nu anlänt till nästa station, och jag tar fram mitt invitations kort till giftermål som innehåller mitt nummer, och räcker fram det till henne i brösthöjd.

’Ifall du vill ringa så har du mitt nummer här..’ säger jag och ler, fortfarande dock ljuvligt berörd av upphetsningen.

Jag vinkar till henne när jag går förbi vagnsfönstret och hon ser helt berörd ut..

’Ringde hon?’, säger tjejen plötsligt.

Men istället för att berätta svaret på hennes fråga, berättade jag att jag tyckte det hemskaste var judens reaktion på min historia, vilket jag poängterade jag enbart hade utlagt för denne pga. yrkesstolthet, att min röst när vi spelade in inte var tip top och fit-for-fight ni vet..
Min söta samtalspartner gjorde stora ögon åt det, och man såg på henne hur hemskt hon tyckte reaktionen hos juden hade varit.

’det är ungefär som det här valboskapet ni tar in här i Sverige: dom är border line. Allah säger i Sura 22 vers 11:

And amongst people there is also one who worships Allah on the border-line. So if some benefit reaches him, he feels contented with this, and if some trial befalls him, he turns about on his face away. He met a loss in this world in the Hereafter. It is this that is conscpicuously a heavy loss.

Alltså lättmanipulerade: ifall judarna med sina pengahögar mutar dom att tro sig utvalda, så tror dom på det bara för att ’världens goda’ så som dom uppfattar det kommer dem till del. Men, dom märker inte att dom blivit boskap under judarnas plutokrati och de facto dyrkar judarna och icke alls Allah överhuvudtaget. Dom bara utövar islam eftersom det ger dom politiska fördelar som dom tycker. ’har ni lust att engagera er?’, den muslimska tjejen på pendeln hem log så där kärleksfullt igen. Jag var dock ej snar att rätta mig, utan tittade i en skön tystnad ned i mitt knä. Så sa jag, litet fortare än jag ville ty stationen hon skulle av på kom precis i sikte började svischa förbi vårt fönster. Hon måste ha tänkt på engelskans ’engage’ vilket ju betyder ’förlova’;

’jag menar juridiskt’ sa jag.

Hennes leende tycktes då hon hastigt tittade upp svälja besvikelse. Men hon sa precis som morgonens tjej ett andlöst ’ja’.

Jag skrev ned mitt nummer på ett kort och räckte henne det. Hon försäkrade att hon skulle kontakta mig från advokatkontoret, men jag gissade att så icke skulle bli fallet, inte för att hon på något sätt egentligen var ointresserad, eller misstyckte, eller inte var engagerad; nej, tvärtom, utan därför att hon som alla dessa andra i boskapshjorden judarna ägde med sina pengahögar och ledde sina subjekt långsamt nästan omärkligt mot helvetet, levde på THE BORDER LINE, och sålunda passade termen så väl in på massorna av nyttiga idioter som glömde världens felaktigheter så snabbt, för att kunna ignorera insikten om vilket helvete vi levde i.

Vad jag såg var en nafsandets manifestation, som var beriden av ett hjärtats sjukdom: jag hade uttalat min berättelse enbart som en detalj för att kasta ljus över varför det kunde skönjas, kanhända i min röst då jag läste in, varför den en aning möjligtvis var sprucken och paj. Men min motpart, visade det sig, förvärrade skadan än mer, och trackade ned på mitt gentila sätt gentemot kvinnor, försökande få sin torra snusförnuftighet att bli ett ärelystnadens skri i tiden. Jag mindes ännu den tid som liknande besvikelser över till synes ’förnuftig’ känslokallhet, gjorde mig rejält förvirrad: stod jag framför en varelse som försökte prejudicera ett uttalande, ett, helt klart önsketänkande från hans sida, vad gällde den utgång han önskade se?, var det inte nog att min popularitet spillde över på denna varelse som stod framför mig i mängder?, var hans mål snarare, att tillfredsställa sitt begär att icke känna en beklämmande avundsamhet. Lättsinnet i hans uttalanden ekade av meningslöshet, hela scenen var ju patetisk! Medan jag med otvunget hjärta var glad, för hans skull, enbart må sägas, ty jag själv hade inget sånt begär i hjärtat som han eftertraktade, att han förekom tämligen ymnigt i radioprogram, tv shower och tidningar, icke föreföll det mig att missunna honom, den i mina ögon konstlade status i offentligheten som han ackumulerat.