Thommy körberg satt på bänken bakom /
såg upp med den där överlägsna skepsis /
och blev tung / andades ut likt en soff potatis
vid min nick av huvudet
Gick sedan tätt förbi axeln /
gjorde sitt oberört bästa
Ansiktet knutet likt en vessla
’visst blivit gammal och sur på gamla dar’
’och allt jag har har har’.
’men jag kände igen honom – sanna mina dar’
Vandrade tungt iväg –
uppför Katarina backen
grubblande på ’flermer flermer’
