I önskan att det skulle ge efter för vackert väder

’I strove with none, for none was worthy my strife’ – Landor

Vi hade åkt säkert en mil med tåget och passerat fyra stationer: det var två unga tjejer som precis kommit i tonåren som gjort mig uppmärksam på regnbågen initialt genom att hänfört titta ut genom tågfönstret och peka på den. Men trots vår fart i mer än 100 km / timme, och att vi säkerligen förflyttat oss en mil vid tillfället regnbågen avtog, förflyttade sig inte PÅ MINSTA VIS, perspektivet vad gällde regnbågen: den snarare verkade flyga med tåget, likt den vore ett rymdskepp som höll samma fart. Jag hade som vanligt blivit uppraggad av några unga tjejer i övre tonåren då jag steg på vid Odenplan. En av dem, med blonda undersköna lockar som BARBIE och ett ljuvligt änglaleende hade tydligt smekt sitt lår med vänster hand under svarta kjolen som delade sig vid låret och smekt upp under medan jag såg. Åh hur kåt jag kände mig, men då vi steg på var trängseln så svår och så många människor ville gå på att jag för hövlighetens skull, inte ställde mig med dessa två unga kåta fittor i mitten, men när jag gjorde som så kände jag ett pull bakåt. Det var de två och deras begär jag kände av uppenbarligen. Men mer människor pressade på och jag gick in i korridoren så att jag kunde ge plats för fler påstiganden. Som jag gjorde så fick jag oturligt nog hon som smekt sitt lår inför min kåta blick, med nacken åt mitt håll. Jag förstod under resans gång att hon sporde sin väninna vars ansikte jag kunde se, om det var så att jag nu tittade på henne. Väninnan sa dock att jag nog var mest intresserad fortfarande av blond lockiga tjejen. Det blev en plats ledig vid två unga tjejer i tidig tonår och medan jag betraktade regnbågen undrade jag om regnbågen var som kärleken ’a mind not to be changed by time or place’ någonting som hur snabbt man än förflyttade sig så att säga följe en, likt regn på avstånd belyst av solen.

Och vars perspektiv i jämförelse till en inte förändrades oavsett hur mycket man försökte fly känslan, tills man trodde det vara en evighet av mirakel som fångats i ögonblicket, varvid den plötsligt tycktes smälta bort i himlen, lämnande intet spår efter sig, inga färgade moln ingen formad båge. Bara det stora lugnet att kanske regnet är över och förhoppning om soligt väder.