Början på ’Landet som inte finns’

Allting annat stängs av, det låser sig.. det var tunnelseende..
Det var som när jag var runt 10 års åldern, och börjat i en innerstadsskola.
Vägen hem var ungefär 45 minuter, men jag brukade ge mig fan på att hålla mig ända tills jag kom hem.
Det var av ren artighet jag gjorde så. Jag ville inte att det sista tjejerna i den populära musikskolan jag börjat i skulle ha som sista minne av mig till dagen, att jag gjorde av mig på en toalett.
Och jag vågade inte gå in någon annanstans, i rädsla för det okända.
Det var som när jag lekte ’Vampyr’ leken i kvarteret och gömde mig i höstmörkret.
Jag såg många vuxna gå förbi, ibland med rent av konstiga blickar, men, jag visste att det kunde innebära slutet för mig, ifall jag gav mig till känna.
Därför blev jag expert på att både gömma mig för mina kamrater, som alla brukade kullas innan de tillslut tillsammans, en 10 stycken, lyckades omringa mig, och även kulla mig.
Då blev vi alla fria, eftersom alla blivit vampyrer. Och leken började om.
så, jag blev expert på att både gömma mig för verkligheten, och inuti leken vår.
Alex Jones sa en intressant sak, som jag själv observerad:
människor förstår inte verkligheten idag, sa han, eftersom de växt upp med att se allt på TV, så när de ser människor bli mördade i ett krig, t.ex. så kan de aldrig förstå realiteten bakom det, de är för fulla med scener ur krigsfilmer de sett, i detta fall,
eller porr-scener ifall de skulle se ett verkligt kärleksobjekt, att de inte kan uppleva verkligheten.
Vad var detta utom en diskrepans mellan tanke och känsla, alltså, skizophreni?, kunde man fråga sig.
Och var det kanske så att dessa sjuka ’vampyrer’ korsfäste de friska människorna, så där bara för att de var mera maskiner än levande varelser?
Hur som helst, när jag hållit mig i 40 minuter på hemfärden, och kom i uppförsbacken mot kvarteret där jag bodde, hände en del gånger det att jag kände sådan lättnad, och avslappningen fick mig att gå ur tunnelseendet, plötsligt hörde jag omgivningen mycket nära och intensivt, jag visste att detta var det svåraste momentet, liksom att balansera på lina.
Och så hände det: bajset jag hållit tillbaka liksom tryckte sig fram, väl given en chans eftersom avslappning satt in, och jag kände mina kalsonger långsamt fyllas med det bruna från innanmätet, innan jag hann knipa igen, och hindra hela lasten från att ringla sig ned i en linning som höll upp skiten.
Var detta inte litet likt, den upplevelse jag sedan fann, då katharsis, jag menar, självreningen satte in, då jag liksom siktade målet vid 17 års ålder, och släppte lös det undermedvetna upp till medvetande nivå?, det som senare felaktigt kom att kallas för ’psykos’.

Detta upptäckte jag i vuxen ålder då självreningen gjort sitt, att jag var djävligt bra på att hålla mig plötsligt. Och i precis rätt ögonblick då jag nått skithuset eller toaletten, kunde jag släppa lös det hela. En annan intressant detalj var att mitt undermedvetna nu arbetade för mig, när jag en gång vågat hoppa utför den där frånstötande kanten och göra det medvetet. Det kunde märkas så väl, i t.ex. ifall jag blivit bjuden på dålig mat och av detta råkade utveckla oxymoroner. Ifall jag sedan gick på en fullsatt pendel, så slutade det pysa från stjärten min, det var som att det undermedvetna kunde styra mina tarmrörelser fullständigt, och visste att det skulle intimidera mig att avge illa lukt bland allmänheten, och så, bevarade mig det besväret. Liksom det visade tacksamhet över att jag en gång låtit det springa helt lös, trots att det medförde risken för mig, att omgivningen skulle hänga mig.

Honey-badgers are a funny sort of animal

A good rainy day, and suddenly stunned I thought: I have not spent a moment yet since early morning in thinking about my band! #HiatusTan

Alex hade rätt; generationen var narcissistisk. Och de alla ’letade efter lyckan tills skorna ruttnat ihop’. Likt flis sjönk de långsamt ned i jorden för att fylla öppna håligheter så att ormen kunde gömma sig därunder, ett ’ansiktslöst mörker som vællde nedför trappan, våning på våning, sekel på sekel. Det de fruktade allra mest var det som de trampade dagligen, och katharsis var det fruktade ordet! Nej! De var stolta; dess mera de lyckades trampa ned och ’nu drar vi vidare’ dess mer gottade de sig i självberömmande, och samma överklass brud stod där 20 år senare och snackade om sin pappas vinkällare han nu prytt med ett kassaskåp för att hon drack sig full på en fjortisfest förra månaden. ’psykos’ var det fruktade stigmat! Men den överväldigande majoriteten levde hela sina liv i det tillståndet, bara att de hade konsensus omkring det hela, en stor lögnbladsapparat spottade dag efter dag ut den senaste vanföreställningen att hänga kring halsen, som de skulle gurgla upp och svälja igen – den ’stora massan’ – och då alla trodde på ’skiten’ så satte ”normal” tillståndet in – ett segt status-quo liksom att fastna i spindelnät – och då låtsades de allihopa att i n t e  s e  detta vidriga trick – och sedan ’gick vidare’ mot ’platsens mitt’. Där trängdes de omkring nån fånig idol som stod i mitten och sjöng smör-sånger.

Caspar: Pappa och mamma gillar Nisses verk nu.. de tycker det är as-bra..

Jack: Ja, jag vet inte vad man ska säga om det direkt.. de motverkade ju aktivt dess tillblivelse, och drev den store Sufin ner i graven.. ska man då tycka om vad dessa Agent-X plötsligt anser är bra?.. det är detta som uppenbart är kruxet med deras karaktärer: att de tycker om något gör det enbart intressant från den position de har i samhället.. de är myndighetspersoner inom litteraturen, vars fägring över något kan ha ’stor betydelse’, men i verkligheten så kan man ju inte tycka om att de tycker om någonting, eftersom allt de egentligen bryr sig om är den position de har som myndighetspersoner.. du förstår dilemmat?, jag tror att det var detta som födde Nils motsägelselusta mot dem från början, eftersom det att de tycker om något på inget vis avspeglar sig i tillblivelseprocessen hos något. De är döfödda vad gäller att se potentialiteten hos något, de ser bara något när väl ’verket’ är klart.. då kan de börja prisa det och omhulda det.. Ska man då tycka om deras ’omtyckande’?, det är dubbelbottnat om du förstår poängen? Det enda man egentligen då kan göra är att inte tycka om det, eftersom det är sådan logik de själva för i sin vardag. Men, då tittar de plötsligt på en som att man vore en parias, liksom helt chockade, och hänför en till kategorien av ’brunstinna’ ’knäppgökar’, när i verkligheten det är ju de själva som är det! Saknar de verkligen så mycket självinsikt? ”vad dina föräldrar Odd och Ebba gör Caspar, är att de stjäl potentialitet från pristagarna de belönar. Istället för att uppmuntra potentialitet med priset så stjäl de, utdelarna av priset, den ackumulerade strålglansen. Därför är ett motstånd mot deras tyckande ett tecken på friskhet, och i det ligger ett bevis på verklig potentialitet.”

’och för att dölja det pinsamma faktumet att man älskar – men har en fullständig oförmåga att ge – så kallar man föremålet för ’kärleken’ snål etc. och slutligen ’sjuk’ – ”du är sjuk på något sätt” ”en mystisk sjukdom som uppenbarligen från NO-sfärens synsätt – där ”många varelser tänker tillsammans” då har man tydligt kunnat utläsa att den här saken ’att ge’ inte finns – utan ifall så ändå skulle ske – skulle det vara för ett gömt orent motiv av egoism av ett eller annat slag.. man fortsätter och fortsätter – ty man vill inte inse att man är på väg mot Nova.. ty, man dyrkar Hollywood filmer och liknande – och när man sett 1 film – endast 1 räcker!, så kommer det vara en svaghet i amukhdhala utom om minnet av den utplånas genom trosbekännelsen – och då – så att säga – kommer det fortsätta att rulla och rulla – man kommer känna sig sjukare och sjukare i den här NO-sfär projektionen – som finns likt en typ av markering i det allmänna medvetandet – vilket ju i dessa dagar styrs genom internet – och därifrån går många vidare utför ruinens brant till att få staty-dyrkar markeringar – och så rullar man likt en ’rolling stone’ som Robbaren Zimmerman sjöng, vars arbete nu tillhör Jack Kerouac.

’How does it feel –

To be on your own –

No direction home –

A complete unknown –

Like a Rolling Stone’.

Så finns det visa o-troende som begått otukt – som inte har några staty-dyrkar markeringar, födda i rika familjer, så genom bra förutsättningar och dessa – med sin plutokrati – kan enkelt genom NO-sfären styra de svaga o-troende människorna som vägrar fatta att de blivit lurare ’will Hollywood never learn?’

Caspars pappa var urtypen för svensk ondska, och som vanligt var det de undersköna unga svenska flickorna som var måltavlan. Det var som när bögordföranden i en viss Erstagatan bostadsrättsförening lät olaglig bordellverksamhet flytta in i fastigheten maskerat som ’tatueringsstudio’ och ’boxningsklubb’, dolda av nattens mörker kunde de stänga in sina unga kvinnliga sexbombsoffer ’nu stänger vi’ medan de tog en dusch, eller var charmade av en offensiv kurs av negertränaren längst bakom hörnet i salen där boxningssäckarna hängde.

Sedan kom förnedringsprocessen då gänget av överklassyngel från välsituerade svenska familjer med deras fysiskt starkare invandrar svin, turades om att vålda ’horan’ som de nu kallade henne framför den stora väggspegeln och filmade det som porrfilm. Tjejens panikslagna rop om ’nej!!’ och ’hjälp!!’ förbyttes snart i stön, ty sex är alltid skönt i stunden, men plågan sen i analen och munnen och slidan, svidan, som inte ville släppa, och desillusionen av upptäckten vad samhällssjukdomen ’gick ut på’..

Och de stackars flickorna skrek och ropade på hjälp, men ingen hörde dem förutom han som bodde över boxningslokalen, och som av samhället redan ansågs som ’tagen’.

’Hjälp!! Nej! Snälla!! Nej!!’ det vaknade han till. Satte örat mot golvet och hörde början av förloppet. Sprang ned. Just som han trodde; boxningsklubben var stängd. Men där inne pågick gruppvåldtäkt. I nattens mörker lubbade han uppför gatan. Han kollade vad klockan var denna sena höstkväll på visarna på Sofiakyrkans klocktorn. Några minuter i tio.. Just som han hade gissat.. Han hade bråttom. Från ett fönster på tredje våningen kunde denna skugga synas lubba med väldans fart mot Renstiernasgatan. Stanna i en port, slå koden med hårda fingrar. Nej, kanske slog för fort. Attans! Försök igen! Bingo! Han försvann in i porten. ’plingplong!’. I dörren öppnar en litet äldre mörkhårig dam, med smal kropp och mörka ögon av djup. ’så sent!’ är det första hon säger. Han bara går in och de stänger dörren efter honom. Han står och hyperventilerar i hallen. ’vad har hänt?’ hör man en mansröst fråga inifrån

Lägenhetens halvskumma mörker. ’ni måste följa med!’ utropar pojken i hallen, ’vadå då! Så här sent!’ pojken står fortfarande halvt om halvt och hyperventilerar. ’jag hörde en kvinna bli våldtagen på boxningsklubben!’ ’nej!’ säger gubben leet, ’hur kunde du höra det? Är du med där eller?’ ’nej, genom golvet! Jag måste ringa polisen!’ ’så här sent!!’ upprepar gubben igen, ’polisen har öppet dygnet runt!’ pojken börjar sluta pusta. ’nej, inte från vår telefon! Nej, det är försent har du ingen egen telefon?’ ’det vet du väl att jag inte har?’ ’jo det vet jag’ säger gubben, ’men vi tänkte gå och lägga oss nu’. Pojken börjar känna hur hoppet sakta dör. ’jag måste spela in, får jag låna kameran’ ’vadå ska du spela in porrfilm?’ frågar gubben medan den attraktiva damen litet till åren står tyst och litet nedslagen i hallen, hon representerar det hopp som finns kvar och hennes deduktiva erfarenhet säger henne

Genom åren att då denne unge man talar uppseendeväckande ting, så ska man lyssna. Men gubben måste bestämma, få bestämma, det vet hon, ty så såg lagen ut, inget att kunna göra åt det som landet nu såg ut. ’okej då’ säger gubben, ’men sen får du gå’. Och det gör pojken i brist på bättre alternativ. Ut i nattens mörker igen, mot hur verkligheten nu såg ut. Upp. In i lägenheten sin. På med röda knappen record. Stänger dörren försiktigt ser kameran stå där på golvet på REC. ’må det fastna på bandet’ tänker han. Han står länge i nattens mörker och betraktar ingången. Inte en sjæl ute i den tjutande höstvinden från nord utom han. När han stått och spanat ett par timmar och klockan närmar sig klämtande midnatt ser han plötsligt det! Dörren till boxningsklubben öppnas, och i beklagande tänker han: jag borde haft kameran härute nu! Ett gäng kriminella män ser han gå åt var sin riktning.

En verkar gå åt hans håll. Han backar långsamt bakom hörnet mot träkåkarna på Åsögatans slut. Han väntar tio sekunder, sen börjar han gå mot porten sin. Han möter ett av kräken i hörnet. Hans ansikte av flabbande ser i mörkret oigenkännligt ut. En svensk överklasskille uppenbarligen, överraskningen bakom hörnet gjorde att tillrättaläggandet av ansiktet framstod groteskt. Blont hår, normal kroppstyp, ett ansikte med det där arrogant svinaktiga överklasslooken ! Och så solglasögon på det, mitt i natten!

Wtf?! Ett tag, minns jag, i min ungdom, var jag så kär i en tjej, att ifall jag såg henne rätta till håret i spegeln eller tvätta sig om munnen efter hon ätit glass slog genast svartsjukan in, trots att det inte var nån rivalierande man i närheten just då! Räckte inte jag??! Vem gjorde hon sig fin för? Sagas vetande leende när hon då kommit ut från toaletten och självsäkra intagande gångstil precis förbi mig, inbjudande till himmelska fröjder fick mig då alltid lugn i höjderna uppe på gymnasiets översta våningar. Det var vi, och det var det som var huvudsaken i hennes bekräftelse för mig. Famntaget var som på dagis; luften är fri. Det viktiga var att jag visste att det var vi.

Odd var inget annat än ett överkoko inom ”litteraturen” – dvs. överkorrumperad och överkonspirerande, ö v e r  skrivande sina rivaler i brunmagiskt kodade meddelanden, han kallade ’Meteoriter’, som lös upp himlavalvet en kort stund – för att sedan ge efter för ett mörker – kontrasterande mot papprets vithet där enbart ett par meningar stod i mitten av en annars tom sida. Liksom ett underförstått hot, när tystnaden hos den andre plötsligt känns beklämmande och påtryckande.